Känner att jag verkligen är på den, blir arg så lätt! Dom där jävla sömntabletterna!!! Jag får konstiga mardrömmar, får minnesluckor och bitter smak i munnen av dom....

Fan. Skit i alla arga inlägg om jag skriver något sånt, är så lättretlig. Är ingens fel, bara mitt eget.  Just det, migrän får jag också.


Jag försöker verkligen att göra mitt bästa...Ähhh...nä föresten, mitt bästa försöker jag inte...Jag kan försöka mer....Men jag försöker mycket i alla fall. Jag är medveten om mina brister, det är väl första steget?


Och så måste jag släppa barnlösheten...Även om jag kommit en bit på vägen. Har faktiskt märkt att det hjälper att umgås med barn och bebisar, det behöver inte vara jobbigt.

Blir ledsen ibland bara, vill ju att alla ska förstå hur det känns. Jag har sagt och gjort fel saker, men har bara mått så dåligt att jag inte kunnat göra annat. Det får jag ju ta ansvar för nu. Min brors sambo skulle skoja till det när jag sa att jag tyckte om Edda, min brorsdotter, väldigt mycket. Hon sa: "Ja, men det har du inte alltid gjort!"



Då mådde jag dåligt, för jag inser hur min smärta visat sig för andra, har ju inte visat sig som smärta, utan som motvilja. Och någon sådan har det  aldrig funnits egentligen. Smärtan har visat sig, fast förklädd till motvilja. Desperat har jag ju velat att andra skulle se min smärta.....

 Jag ÄLSKAR ju barn.....ALLA barn. Jag var bara avundsjuk...Det låter illa, men det är sanningen. Och jag vet alla håller tummarna för oss.


Jag har förmodligen inte varit riktigt redo för barn, men förhoppningsvis blir jag det.



Jag tycker om alla jag känner, det vill jag bara att alla ska veta!


Okej?