Satt och läste i min gamla ivf-dagbok. Mycket gamla känslor kom fram. Det var mycket "varför dom och inte vi? När är det vår tur? Förtjänar inte vi ett litet barn?"

Många tårar fällde jag på den tiden. Vi firade julafton hemma hos oss 06 och då hade jag dagen före börjat blöda efter vår ivf. På julaftonskväll så öppnade vi paket och min bror och hans sambo hade så fint packat in ultraljudsbilder och meddelade sin graviditet.

Senare, vid påsk 07, var det sambons bror och hans tjej som kom med samma besked.

Båda gångerna blev jag helt förkrossad! När skulle det bli min tur att verkligen kunna glädjas åt sådana besked, att andra väntar barn? Förtvivlat gärna ville jag vara glad för de som skulle ha barn men jag kunde inte, gick inte.

Nu är det i alla fall min tur att glädjas åt andras graviditetsbesked och det är så jävla kul! :-) Jag är inte en bitter, avundsjuk människa egentligen, men det är ett steg i barnlösheten för de flesta. Jag är faktiskt omtänksam och kärleksfull, även om jag kan verka hård ibland.

Men jag är så glad i alla fall för att det nu är JAG som får glädjas åt andras graviditeter! Redan finns det en graviditet att glädjas åt och det är Moas fadder Kim som ska få en liten! Det ska bli så kul att åka upp när den lille/lilla och Kim kommit hem från BB och är redo för besök.


Tack för att det är min tur nu att glädjas! Hoppas det blir många fler graviditeter att glädjas åt!