...återvänder man till verkligheten...


Allt är som förut fast ändå inte, konstigt nog.

Moa är en väldigt lätt liten tjej...Visst har hon sina dåliga stunder men hon skriker inte särskilt länge i sträck och hon har ända sedan hon föddes sovit från ca 22.00 till 05.00/07.00 för att sedan äta och somna igen till ca 10.00...

Hon är ju dessutom väldigt söt och hon luktar otroligt gott :-)


Det har bara gått tre veckor men ändå så känner jag att jag inte skulle kunna leva utan henne.

Nu ska vi dessutom vara hemma alla tre i två månader så vi får en bra start, lär känna henne lika bra båda två och det känns jättekul. Ska bara komma in i rätt takt nu, man är ju inte van att vara hemma så länge tillsammans och dessutom har vi en ny familjemedlem.

Har alltid innan tänkt mig att jag vill ha flera barn och gärna tätt, men nu har jag ändrat den tanken. Vill nog vänta ca fem år innan nästa, vill ju prioritera Moa nu, ge henne det hon behöver och lära känna henne väl innan nästa kommer. OM vi vill ha fler barn, vi är väldigt nöjda med vår lilla skrutt :-)

För min del är skaffa barn-stressen borta, jag har ju fått mitt efterlängtade barn...Förstår precis varför inga ivf:er bet på oss, det var ju meningen att det skulle bli just Moa...Med facit i hand hade jag kunnat vänta tio år till om det hade varit henne jag väntade på...


Ska lägga upp bilder på alla presenter hon fått...Senaste presenten var en liten klänning, strumpbyxor och små mössor från mormor...Hon ska ha det på studentskivan vi ska på nu på fredag, hon kommer vara såååå söt...


Visst är det jobbigt med barn, men när man känner sig stressad och inget hjälper mot deras gråt så kan man ta ett steg tillbaka och istället inse hur lyckligt lottad man är och att man aldrig skulle vilja vara utan henne...


Hon är bäst helt enkelt för oss :-)


Godnatt