För varje dag som går så går det mer och mer upp för mig vilket mirakel vår lilla knodd är...Jag menar, vi har försökt i sju år...SJU år...

Vi började på egen hand förstås, men insåg snart pga utebliven mens att det inte skulle gå. Vi sökte då direkt till ivf kliniken cura i malmö. Väntetid förstås och ca ett halvår senare var det då vår tur...Fast jag hade redan sökt på internet och gissat mig fram till att jag hade PCOS. Och det hade jag också.

Ändå en bra nyhet för kvinnor med PCOS brukar ha super-äggstockar, det enda problemet är utebliven ägglossning som man kan stimulera fram...

Sagt och gjort, sex stycken stimuleringar senare, alla med lyckad ägglossning, så satt vi där, utan plus på stickan...

Då åker vi upp i kön för ivf...Det tar sin tid och nog ett år senare påböjade vi vår första ivf. Ett fint embryo återfördes, vid andra också ett fint embryo, och vid tredje TVÅ fina embryon, vilket är extremt ovanligt nuförtiden, att få tillbaka två. Det bestämmer man inte själv och enligt svensk lag får man bara återföra två embryon ifall risken för tvillingar är mycket låg och man har gjort flera misslyckade ivf innan.

Men ändå, inget plus. Vid denna tiden har man gått igenom tre krossade drömmar. Först att man ska lyckas på egen hand, sedan allt hopp till hormonstimuleringarna, sedan till sist ivf.

Sen, helt urlakad, eftersom man blir bitter. Så är det bara. Barn blir misshandlade, svälter och blir till hur lätt som helst för andra, klart att man blir bitter. En fas man måste gå igenom. Finns ingen barnlös som inte gått igenom den fasen, sen bryr jag mig inte om hur många som påstår annat, för det är inte sant, även om nästan alla håller inne med det, för det är förbjudet att vara bitter...

Sedan hände något...Vi släppte det...vi hade inget val. Hade inga pengar att göra fler försök och definitivt inte pengar till att adoptera. Och nej, att säga till en barnlös att slappna av är lönlöst, för det är något som kroppen och hjärnan måste komma fram till helt själv...

Jag har alltid tänkt att OM det finns en gud, så kommer jag inte vara barnlös hela livet. Om det sedan inneburit att adoptera eller vara fostermamma eller något annat så visste jag att mamma skulle jag bli. Jag ville bara hemskt gärna ha ett biologiskt barn...

Eller som en lärare på komvux sa till mig en gång: "Det är ju bara till att spara och adoptera".

Hallå, det är inte alls samma sak. Man måste själv få släppa tanken på ett biologiskt barn, och det är inte så lätt...



Sedan så kan vi debattera abort i timmar, det finns ingen som tycker att det är mer fel än jag. Har man inte skyddat så är det fel. Man får ta konsekvenserna. Tänk om varje abort som varit "onödig" lett till ett fött barn som då kunde adopteras bort till ett par som inte kunde få barn, tänk vad barnlösheten skulle sjunka...En helt annan sak om man tex blivit våldtagen eller liknande. Men i dagens sverige är det ju upp till var och en och jag slår vad om att de flesta tycker att abort är ett svårt beslut...



Sen...

Sen så typ "har vi ihop det" hehe, tre gånger under 6 månader, pga bråckoperation, och så lyckas vi pricka in en ägglossning som dessutom resulterar i en graviditet...


Så kanske kan man lugnt säga att för oss är inte "vanliga" barn (missförstå mig rätt nu) mirakel...Detta, är ett mirakel...Alltså alla barn är ju i sig mirakel, men detta är ett M I R A K E L ! ! !

Och även om graviditeten slutar imorgon eller nästa vecka av något skäl, så är jag så glad att jag fått komma så här långt...Just nu sträcker sig mina drömmar långt...Gärna mer än ett barn, kanske tre till och med :-)

Och nu efter senaste ultraljudet så köpte jag de första små kläderna...Man måste få drömma ju :-)


Godnatt...